The Babbel Blog

language learning in the digital age

Porträtt: Eckart & Vincenzo – En tysk-italiensk kärlekssaga

Posted on June 30, 2015 by

Porträtt

Här är en ny artikel i vår serie Babbels användarporträtt, där vi presenterar några av våra användare och deras anledningar till att lära sig språk. Vill du dela med dig av din historia? Skriv en kommentar! Den här gången handlar det om Eckart och Vincenzo och deras tysk-italienska kärlekssaga.

“För nästan precis två år sedan förändrades mitt liv totalt – och allt började med ett enkelt “hej” på en dejtingsida. För det var så jag träffade Vincenzo. Han bodde på Sicilien och jag i Düsseldorf, och därför pratade vi till en början bara via WhatsApp, Facebook och Skype. Vi lärde känna varandra bättre och bättre. Som tur är pratar Vincenzo väldigt bra engelska, och eftersom mina engelskakunskaper åtminstone får anses vara hjälpliga, kunde vi göra oss förstådda. Vid den tidpunkten pratade jag ingen italienska alls, och han ingen tyska.

Efter ett tag bjöd han in mig att hälsa på honom på Sicilien. Ärligt talat hade jag först stor respekt för beslutet att acceptera inbjudan, och var också lite rädd för att åka. Inte så mycket för att jag skulle besöka en vilt främmande person och riskera att resan blev en katastrof, som för att jag redan då kände på mig att jag skulle bli upp över öronen förälskad i Vincenzo – och att jag skulle bli tvungen att åka hem till Tyskland ensam efter de två veckorna. Men Vincy gav sig inte, och jag bestämde mig för att acceptera hans inbjudan. Vad hade jag att förlora egentligen?

Jag glömmer aldrig ögonblicket då jag såg honom för första gången, efter att ha väntat länge och otåligt på mitt bagage på Catanias flygplats. Vilken fantastisk människa! Efter att ha hälsat på varandra kort men hjärtligt tog han min resväska och vi lämnade terminalen tillsammans, i riktning mot busshållplatsen. Från det ögonblicket tillbringade vi två underbara veckor tillsammans. Vi gjorde egentligen inte så mycket, men jag fick tillfälle att lära känna honom, och även hans vänner. Långa stunder låg vi bara tysta bredvid varandra och lyssnade på musik och njöt av tiden tillsammans. Vid den här tidpunkten kunde jag som sagt inte ett ord italienska, och det kan vara ganska ansträngande att prata på ett språk som är främmande för båda två.

De här två veckorna med Vincenzo var underbara, och tyvärr alldeles för korta. Men dagen innan jag skulle flyga tillbaka var vi båda så säkra på att vi inte ville skiljas åt och bara återvända till våra respektive liv, så vi bokade spontant nästa möjliga flyg till Tyskland åt Vincenzo. Det resulterade i att han till och med landade ett par timmar innan mig!

Och sedan gick allt väldigt fort. Knappt tre veckor senare satt vi bredvid varandra i en bil och körde den 230 mil långa sträckan från Düsseldorf till Sicilien, för att hämta hans grejer och hans älskade illrar. Och ingen kan påstå att vi inte utnyttjade den långa tiden i bilen till det bästa, för medan vi körde lyckades Vincy hyra ut sin lägenhet i andra hand, sälja sin teve, och berätta för sina inte alltför begeistrade föräldrar att han skulle flytta med mig till Tyskland – allt via telefon.

Det här hände för över ett och ett halvt år sedan. Vi har levt tillsammans sedan dess och är väldigt, väldigt lyckliga. Ibland bråkar vi – de kulturella skillnaderna mellan Syditalien och Nordrhein-Westfalen gör sig helt enkelt påminda – men vi hittar alltid ett sätt att komma överens.

Jag började också lära mig italienska – dels för att kunna prata med Vincenzo på hans modersmål, och dels för att kunna kommunicera med hans föräldrar, syskon och vänner, som vi ofta åker och hälsar på. Här har Babbel varit till stor hjälp. Jag måste erkänna att jag såhär efter ett år av italienskastudier inte är i närheten av att kunna prata flytande, men för småprat och för att kunna göra mig förstådd är det fullkomligt tillräckligt. Jag har en hel del framför mig och måste fortsätta att flitigt lära mig med Babbel – vi åker nämligen till Sicilien tre veckor i augusti, och jag vill verkligen hinna bli lite bättre tills dess.

Vincy har gått en intensivkurs i tyska under tiden, och håller nu på att läsa upp till tysk studentexamen på ett italienskt gymnasium i Köln. Hans tyska är redan riktigt bra och undan för undan lämnar vi engelskan bakom oss. Men oftast så pratar vi en konstig och väldigt rolig blandning av engelska, italienska och tyska.

Jag känner stor respekt och samtidigt tacksamhet inför Vincys modiga steg att följa med mig till Tyskland. Han trivs rätt bra här i Düsseldorf, det är bara vädret som han har svårt för. Men snart är vi ju på Sicilien igen och Vincy kan njuta av solen och hans älskade hav.”

 

Leave a Reply